Svenska muséer måste anstränga sig mer
Idag läste jag att Powerhouse Museum skall börja tillämpa Creative Commons licenser (erkännande-ickekommersiell-ingabearbetningar) på det material de äger:
This licence is used on some parts of our website. Examples are our own photography in the Photo of the Day blog and also for children’s activities on our Play at Powerhouse website. This licence means that you can republish this material for any non-commercial purpose as long as you give attribution back to the Powerhouse Museum as the creator and that you do not modify the work in any way. A more detailed explanation of this licence is available from Creative Commons.
Och det var inte alltför länge sedan jag upptäckte att Brooklyn Museum gjorde samma sak.
I Sverige är det alldeles för stilla. Det hade varit helt hopplöst om det inte var för Riksantivarieämbetet’s olika projekt – dels deras blog men framförallt deras deltagande på Flickr Commons som jag har skrivit om tidigare (Riksantikvarieämbetet rockar! och Riksantikvarieämbetet Rockar igen!).
Svenska muséer är ganska små jämfört internationellt men de har viktiga kulturfragment som är viktiga för svensk kulturhistoria men även internationellt. Fragmenten visas inte upp till allmänheten – av olika anledningar som till exempel ekonomi eller att de är just fragment och därmed svåra att placera i en kontext. Men varför då inte ta bilder av materialet och lägg upp det på servrar?
Själva fotograferande kan vara dyrt om det vore en helt nytt projekt. Men egentligen hur dyrt skall en sådan projekt vara? Alvarligt? Digitalkamera och lite tid? Jämfört med att ingen ser föremålen så måste även bilder tagna med en mobilkamera vara att föredra.
Lagringen? OK egna servrar som kräver tekniker och IT support kan bli kostsamt. Men en Flickr konto (eller annan liknande tjänst) kostar “inget”.
Idag väljer muséerna att inte plocka fram de största delarna av sina samlingar. Kulturhistoria gömd och bortglömd – en form av historisk censur (nja kanske lite får långt). När RÄA la ut lite över hundra bilder blev resultatet att bilderna sågs 82 300 gånger, det lämnades 156 kommentarer och 546 människor lade till bilder som favoriter.
Och detta är bara toppen på isberget. Användare har redan börjat lägga till metadata (tagga) bilderna och därmed bidra med kunskap och skapar en bredare diskussion kring föremål som annars var gömda och glömda.
Filed under: bevarande, creative commons, informationsteknologi, internet, kultur, open access | 3 Comments
Tags: creative commons, fragment, historia, kultur, kulturhistoria, museer, museum, raä, Riksantikvarieämbetet
Techrisk 
Grejen är att väldigt många svenska länsmuseer faktiskt har publicerat sina bildsamlingar i söktjänster på nätet. Däremot alltid lågupplöst och även de lågupplösta finns det såväl höga betal- som copyrightväggar kring. Ibland är det bara byråkratiskt krångliga rättighetsdeklarationer – ett exempel är RAÄ:s för Kulturmiljöbild vars rättighetsmodell i praktiken är densamma som Creative Commons Erkännande-Inga bearbetningar 2.5 Sverige License.
Sedan är det sällan museernas bilder är indexerade i Google eller andra sökmotorer vilket också gör det svårt att hitta till dem om man inte redan känner till att de finns. Det finns också ett motstånd bland många museer att finnas med sitt material på kommersiella siter som t.ex. Flickr The Commons eller Youtube (en del museer publicerar video t.ex. Nordiska men så gott som alltid bara på sin egen webb), vilket också skapar en tendens att de endast når de redan museifrälsta. Förhoppningsvis håller detta så sakteliga på att vända t.ex. iom RAÄ:s framgång för sin Flickrsatsning.
Så jag skulle säga att museisveriges bildsamlingar till stor del är tillgängliga men i mindre grad *användbara*.
Nu är jag part i målet men det är en stor portion osäkerhet kring konsekvenser (kunskapsmognad?) och kanske en viss okunskap om kraften man kan nå på webben, om man vågar lämna invanda stigar, som gör att modet sviker många. Jag hoppas att vårt lilla Flickr Commons-skutt från vår sida kan stimulera fler att ta nya väger för att göra sina samlingar användbara. Idag räcker det inte, som David helt riktigt påpekar, att de är tillgängliga…