Teknik gör oss inte till idioter men det ger absolut möjligheter att vara idioter på en helt nytt nivå än tidigare.

Tre exempel på idiotisk beteende med hjälp av teknologi – från människor som borde vetat att inte bete sig på det sättet:

Exempel 1. Manilla, Filipinerna 2008. En läkarlag arbetar med att få ut en sprayburk som fastnat i patientens ändtarm. Under arbetet skrattar och skämtar alla i rummet. Allt filmas med videokamera och vid ett tillfälle syns en hand som tar en närbild med mobilkamera. Filmen läggs ut på YouTube. (MSNBC)

Exempel 2. Wisconsin, USA 2009. Två sjuksköterskor oberoende av varandra tog bilder sina mobiltelefonkameror. Det som fotograferades var en röntgenbild av en sexleksak som fastnat i patientens ändtarm. Bilderna lades ut på Facebook. (FOXNews)

Exempel 3: London, England 2009. Innan han gick till jobbet valde Rob Ward att uppdatera sin Facebook status till: “Rob Ward can’t wait to bash some long haired hippys up @ the G20.” Rob Ward är ingen hulligan utan en polis vid Londons poliskår. (BBC News)

Gemensamt för alla tre exempel är att det handlar om människor med yrken där integritet, säkerhet och trygghet är centrala. Dessa ämnen diskuteras och finns med under utbildning, vidareutbildning och vardagen. Trots detta lyckas dessa människor, utbildade i sitt yrke, glömma bort deras utbildning, glömma bort grundläggande nätregler och posta helt bisarra saker online. Vad är det som gör människor till idioter på detta sätt?

Självklart spelar teknologin en roll i detta. Utan teknologin skulle inte den kritiska spridningen uppnås – men bär teknologin skulden för det som hände?

Nej. Dessa människor visar tydliga exempel på att de inte har förstått vilka sociala etiska regler gäller och väljer att bete sig på ett sätt som skadar yrkets anseende och allmänhetens förtroende.

Teknologin gör oss inte till idioter – men den visar omvärlden vilka idioter vi är.


Det var länge sedan DRM diskuterades och därför blev jag glad när jag hittade podcasten Everyone Hates DRMIntellectual Property Colloquium där man kan ladda ner en podcast som förklarar varför DRM är det mest hatade konsument teknologi på marknaden idag.

För dom som inte vill lyssna på amerikanska jurister (??) så rekommenderar jag Viveca Still’s avhandling från 2007 DRM och upphovsrättens obalans.


I sin frustration över att det inte gick att köpa en efterlängtad låt från iTunes (den var bara tillgänglig i USA) twittrade Even Sandvold Roland

Forbannet, nå! iTunes Music Pass for Dave Matthews Bands nye skive er bare tilgjengelig i USA. Typisk! Ikke klag over piratkopiering. (

Terje Pedersen, en representant för norska Warner Brothers valde att twittra tillbaka

drittungebloggen

@evensr Da syns jeg du skal stjele den, så kan du skryte av prosessen på drittungebloggen din etterpå. Vil jo ikke at du skal vaere sint.

Inte smart! I en tid då illegal nedladdning är ett problem för musikindustrin är det knappast smart att förolämpa en kund som är villig att betala. Situationen Even Sandvold Roland utsättes för – att musiken finns men är geografisk bregränsad visar att de lagliga alternativen fungerar sämre för användaren än de olagliga.

Naturligtvis ångrade Terje Pedersen sin tweet och raderade den men många har screenshots. Even Sandvold Roland har bloggat om händelsen, det twittrades, översattes till engelska och hamnade på Digg. Själv fick jag reda på det från Jill/Txt som gör en snygg analys av händelsen med fokus på gränsen mellan den privata/offentliga sfären.

Warner Brothers chefen Terje skrev en ursäkt som Even Sandvold Roland generöst la ut på sin blog. Och gammalmedia har rapporterat om det.

Själv är jag fascinerad över hur illa människor i ledande ställningar förstår teknologi. Generellt. Men ännu värre hur illa de verkar förstå den teknologi som de använder och ibland är beroende av. Naturligtvis är det lätt att se att Warners representant gjorde en misstag men det är det är ingen liten miss.

Att förolämpa en kund är ett tecken på den förakt man känner för dom. I detta fall var misstagen inte att man föraktar sina kunder utan att man överhuvudtaget inte förstår den makt teknologin har gett kunderna. Even Sandvold Rolands möjlighet att uttrycka sin missnöje och sprida kunskap om reaktionerna gör honom inte till en ensam missnöjd kund. Helt plotsligt blev en missnöjd kund en fokus och exempel på: de brister som finns inom de lagliga musikindustrin, den okunskap som chefer hanterar PR med, den bristande förståelsen för nya kommunikationsverktyg…


Näringsdepartementet skall hålla ett om journalistseminarium om Telekompaketet vilket uppskattas eftersom det råder en hel del förvirring om innehåll och innebörd.

Seminariets syfte är att ge mer kunskap om telekompaketets innehåll, regleringar av telekomsektorn, syftet med telekompaketet samt den svenska regeringens ståndpunkter… Giltig presslegitimation ska uppvisas vid seminariet.

(Mer info om det finns Omg Internets! Isobel, Lisa, Daniel, Intensifier och Sjumilakliv).

Men det varför är detta evenemang begränsade till journalister med “Giltig presslegitimation”?

En stor del av protester, frågor och debatten kring telekompaketet sker via bloggar och det är väl här där kunskapen behövs. Att klamra sig fast vid bilden om gammalmedia (inte menat som en nedlåtande term) som platsen där offentliga diskussioner sker idag är felaktigt och föråldrad.

När Högsta Domstolen skulle bedöma begreppet journalistik i relation till internet i Ramsbrofallet (NJA 2001 s 409) tog man till en vidsynt och pragmatisk bild av vad journalistik egentligen innebär i en digital värld:

Det får antas att det i personuppgiftslagen föreskrivna, på direktivet grundade, undantaget för journalistiska ändamål utgör ett försök att i mer generella termer ge uttryck för en sådan intresseavvägning. Att uttrycket journalistiska ändamål använts kan under sådana förhållanden inte antas vara i avsikt att privilegiera etablerade massmedier eller personer som är yrkesverksamma inom sådana medier. Med uttrycket torde snarare få antas vara avsett att betona vikten av en fri informationsspridning i frågor av betydelse för allmänheten eller för grupper av människor och en fri debatt i samhällsfrågor.

Visserligen fokuserade domstolen på att tolka hur undantaget för journalistisk verksamhet i personuppgiftslagen skulle tolkas men den är intressant av andra anledningar.

I en digital värld är en yrkesgrupp inte alltid begränsad till de som har utbildat inom genren. Och om vi skulle välja att se media enbart som de licensierade/godkända platser där vi hämtar information från skulle vi förvränga verkligheten bortom all sanning.

Nätet har gett oss möjligheten att skapa nya informationsbanor och de har kommit. Allt har kommit. Högt och lågt. Det finns skräp och diamanter online. Det går inte att prata om “bloggar” lika lite som det går att prata om “media”.

Att seriösa bloggare inte får vara med på seminariet medans Hänt i Veckans journalister får det visar en bristande förståelse för verklighetens media idag.


I DN kunde man igår läsa exempel på breven som skickas ut till fildelarsiter:

Ämne: Om medhjälp till upphovsrättsbrott m.m.

Vi skriver till er i egenskap av ombud för ett stort antal svenska rättighetsinnehavare till filmer.

Stockholms tingsrätt dömde den 17 april 2009 personerna bakom fildelningstjänsten The Pirate Bay för medhjälp till brott mot upphovsrättslagen. Påföljden bestämdes till ett års fängelse för var och en av de tilltalade, vilka också ska betala över 30 miljoner kronor i skadestånd till rättighetsinnehavare. Den brottsliga gärningen bestod bl.a. i att de tilltalade genom verksamheten med The Pirate Bay främjat att andra personer via överföringar på Internet av filer innehållande vissa upphovsrättsligt skyddade verk gjort dessa tillgängliga för allmänheten samt att dessa främjat att andra framställt exemplar av verken.

Vi har uppmärksammat att ni, genom verksamheten med XXX på motsvarande sätt medverkar till intrång i upphovsrätten till ett flertal verk vars rättigheter tillkommer våra huvudmän.

Ni anmodas härmed att omedelbart vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra de pågående intrången.  Ni uppmanas därför att:

– Radera alla .torrent-filer från XXX som hänvisar till upphovsrättsskyddade verk,

– vidta åtgärder för att förhindra framtida uppladdningar till XXX av .torrent-filer som hänvisar till verken, samt

– vidta åtgärder för att förhindra möjligheten att ladda upp eller ned verken eller delar av dessa genom XXX:s tracker.

Om inte er medverkan till intrången har upphört senast den 29:e April 2009, har vi våra huvudmäns uppdrag att vidta rättsliga åtgärder mot er.

Med vänliga hälsningar

Svenska Antipiratbyrån

Med tanke på att det kan knappast vara någon som vet vad en torrent är som har missat utgången i Pirate Bay målet undrar man nästan vad breven skall vara bra för. Självklart är de ett hot om att de tänker agera – men det bör alla vetat om. Kan det bara vara att Antipiratbyrån vill ge andra en sportslig chans? Vi kommer snart att dra er inför rätten… med vänliga hälsningar…

Oscar Wilde beskrev rävjakt som “the unspeakable chasing the uneatable” – kanske gäller Antipiraternas jaktvanor?


I en underhållande krönika om fildelning och stöld i dagens DN inleder Fredrik Strage med:

En vän laddade ner Depeche Modes nya album ”Sounds of the universe”. När han lyssnat på skivan blev han så besviken att han raderade den. Sedan bestämde han sig för att ge den en ny chans och laddade ner den igen. Men när han insett att ”In chains” var det svagaste öppningsspåret på en Depeche-platta någonsin raderade han återigen skivan i vredesmod. Nu funderar han på att ladda ner den illegalt för tredje gången. ”Men då ska jag slänga den direkt”, säger han. ”De jävlarna förtjänar att få sin musik stulen flera gånger.”

En liknande tanke fanns i seriestrippen Pondus där hårdrockaren Pondus laddar ner flera exemplar (digital paradox här) av Celine Dion för att orsaka henne ekonomisk skada. Mårten Shultz reder ut begreppen om nedladdning och stöld i digitala miljöer, där han inleder med

Det har stört mig att man i fildelningsdiskussionen försökt föra in upphovsrättsbrottet under stöldrubriken. (Se här , här och här.) Det passar inte in där. Upphovsrätten är inte en äganderätt. Det är fjantigt att ens påstå det. Men ändå framhärdar många med att göra just det, att hävda att upphovsrätten är en äganderätt och att den som gör intrång i upphovsrätten stjäl.

Och slutligen vill jag peka på en välskriven summering om kopplingarna mellan fildelning och inkomstbortfall i skivindustrin The supposed link between unrestricted file-sharing and declining CD salesThe Liquid Culture Notebook.

Massor av intressant läsning över helgen.


Detta i Allehanda.se (via OMG Internets!):

Några ungdomar från Härnösand har polisanmält sökmotorn Google.

Anledningen är att de tycker att Google begår samma brott som Pirate Bay, då man även där kan söka efter filer och därmed olagligt ladda ner till exempel musik eller film.

Anmälan är rubricerad som brott mot upphovsrättslagen.

Efterlysning: Allehanda söker ungdomarna bakom anmälningen. Skicka mail till taredaktion@allehanda.se eller ring 0611- 55 48 24.

Att Pirate Bay jämförs med sökmotorn är inget nytt men detta är ett intressant steg. Bäst är dock tidningens efterlysning i slutet!